Min bästa vän just nu heter Nils Oscar och han är en porter. Dags att dra sig till Ängelholm, festa och jamma med resten av bandet.

Ny låt på G. "Wake up!"

/Siira



p.s. Fan vad kliché med bloggjävel.

(B)romance, Passion, Anoviaship
Kick ass.

Självklart såg man fram emot att skriva klart lite låtar under rep-sessionen idag men hann bara komma 200 meter från parkeringen tills bilen havererade, så kvällen slutade med "kvällswhiskey" som Axel uttrycker det.

Men med ont kommer gott också, kanske blir jag miljonär i morgon? Eller så har jag helt fel och det blir det bara ännu värre? Man vet aldrig vad som händer, men det går väl att förutse om man anstränger sig lite, men jag är alldeles för lat för att tänka på morgondagen. Jag försöker bara överleva nuet, det är väl det som räknas?
Jag antar att det är därför jag är fatalist. (lite av en livsnjutare också, ftw!)

Jag längtar som fan tills vi bestämmer oss för att gå in i studion igen, och denna gången kommer det bli så mycket bättre. Som ni vet är ju inte våra låtar några mästerverk, men vi gjorde så gott vi kunde med resurserna, tiden, och pengarna vi hade. Vi kommer vara mer förberedda, välja ut mer klockrena låtar, leta efter en producent, och verkligen sätta press på oss (självklart med en god ekonomisk buffert). Vi hoppas att dessa målsättningar kan nås inom en relativ snar framtid och att vi kan börja marknadsföra oss ordentligt och skaffa lite externa fans (läs vänner).

Jag hoppas verkligen att Axel och Kim är ute och slåss med elitseriehockeyspelare igen och att Markus upptäcker en värld utanför hans egen, (no offence you sneaky fuck, I know nothing ´bout you).

Vissa saker bör nämnas, andra inte. (B)romance, Anoviaship, och lyckorus for everyone.

"With a face of misery, I smile. It´s like psychotic love scene"

/Siira

Redan under repet visste jag att jag var tvungen att skriva ett inlägg till ikväll, för det gick så jävla bra. Det var det mest produktiva repet i bandets historia.
Jag (enligt min åsikt) tror mig ha hittat Axels "grej" till sin röst, vilket känns bra för det är precis sådana låtar jag är som mest kick ass på att skriva. Nu ska vi inte gå in på vad exakt det låter som utan ni får vänta och se.

Det är precis sådana dagar som denna som gör att man kan åka hem med ett leende på läpparna och känna att man har gjort jävligt bra ifrån sig och att bensinpengarna absolut är värt det.

Och för att ett lyckligt inlägg som detta ska avslutat skitbra tar jag ett citat från lite av kvällens spontana lyrik.

"Thank god, for giving me this moment..."


/Siira

Rent spontant kan jag väl säga att vår allra första officiella spelning gick hyfsad. Det är mycket vi kan ändra på och göra bättre, men det vi gjorde bra gjorde vi också bra. Vi var lite otighta på våra ställen, men det får man räkna med när scenkänslan inte är vad den en gång var för något år sedan, då vi alla lirade i olika band. Jag är dock nöjd med spelningen överlag.

Nu kommer vi att låsa in oss i replokalen ett tag, skriver nytt material och förbättrar oss, så vi kommer nog inte ut på någon månad igen, men när vi väl gör det så låter vi bättre, har bättre material, och ger en bättre show. Det lovar vi!

Nu har också låtarna dykt upp, färdigmixade och färdigmastrade. Det är vår första demo, och som tidigare sagt så är det ingen som förväntar sig ett mästerverk. Men det är goa låtar och visst faller det många i smaken!
Ni hittar dom här:

www.myspace.com/anovia


/Siira
  

Jag brukar lyckas med att undgå måndags-ångesten men jag måste erkänna att idag hann den ikapp mig, mycket beroende på att jag drack öl fre, lör o sön! När jag var längst inne i mina innersta tankar och rotade så kom jag på att vissa dagar så ser man hinder och vissa dagar ser man möjligheter! Undrar om man kan se ett hinder som en möjlighet? Då måste man nog vara mer positiv än tomten (på kokain)
Jag tog tjuren vid hornen (en Red Bull, alltså!) och fortsatte min dag trots att Herr Ågren hängde på min axel!

fan vad gay inlägg, men... fa koff im debest // Kim

Min första gitarr var "Göran the Gura" som jag fick av far i födelsedagspresent vid 13 års ålder. En ganska stor maskulin nylonsträngad med jävligt bra akustik. Jag hade då i nästan ett år hängt på fritidsgården och sett gangstrarna sitta och spela gitarr och charmat tjejerna med "Nothing else Matters" och "Stairway to Heaven". Jag ville kicka lika mycket ass och som den tjejtjusaren jag var så började jag också spela. 
Det lät för jävligt.

Ja, jag vet. Det är en jävla kliché att börja spela gitarr för att kunna impa på brudarna, men vad jag inte visste då är att gitarren vann mitt intresse över tjejerna.

Jag köpte en stratocasterkopia för att kunna kicka mer ass än någon jävla trubadurfjolla med nylonsträngad gitarr. Och det gjorde jag. I ensamhet.

Av mitt ångerfyllda hjärta sålde jag min andra kärlek. Det är hemskt när jag tänker tillbaka, men jag fick åtminstonde en grej tillbaka. Min första riktigt stora kärlek Wilhelmina.
Hon var gudomlighet med sina sköna former, och kunde tjuta högt när jag fingrade på henne. Ett plus var att med hon medföljde en rörförstärkare vid namn Marshall. Hon var ett förlorat barn från Hohner, en konsekvens av en natt med sin älskare Les Paul. Hon är en keeper.

Sedan har vi Maria. En dyrgrip från Jackson-familjen. En svart skönhet, med vassa drag och med ett temperament att döda. Hon är en riktigt tuffing som fått komma tillbaka nu efter min korta kärleksaffär med min blonda skönhet T...

En snabb blond liten rackare som inte ville mer efter söndagens rep, hon skrev högt efter fingrandet och bestämde sig för att hellre ta livet av sig än att låta mig röra henne mer. Stämskruv pajad, strängen av, inputjacket skrovligt, tremelloarmen med floyd rose-stallet av och mickväljarn böjd. FAN!

Men i helgen ska jag skaffa mig en kärlek i sann bemärkelse. En halvakustisk skönhet, där toner lena som kärlek skall finnas... Ooh. jag längtar..


/Siira