Självklart såg man fram emot att skriva klart lite låtar under rep-sessionen idag men hann bara komma 200 meter från parkeringen tills bilen havererade, så kvällen slutade med "kvällswhiskey" som Axel uttrycker det.

Men med ont kommer gott också, kanske blir jag miljonär i morgon? Eller så har jag helt fel och det blir det bara ännu värre? Man vet aldrig vad som händer, men det går väl att förutse om man anstränger sig lite, men jag är alldeles för lat för att tänka på morgondagen. Jag försöker bara överleva nuet, det är väl det som räknas?
Jag antar att det är därför jag är fatalist. (lite av en livsnjutare också, ftw!)

Jag längtar som fan tills vi bestämmer oss för att gå in i studion igen, och denna gången kommer det bli så mycket bättre. Som ni vet är ju inte våra låtar några mästerverk, men vi gjorde så gott vi kunde med resurserna, tiden, och pengarna vi hade. Vi kommer vara mer förberedda, välja ut mer klockrena låtar, leta efter en producent, och verkligen sätta press på oss (självklart med en god ekonomisk buffert). Vi hoppas att dessa målsättningar kan nås inom en relativ snar framtid och att vi kan börja marknadsföra oss ordentligt och skaffa lite externa fans (läs vänner).

Jag hoppas verkligen att Axel och Kim är ute och slåss med elitseriehockeyspelare igen och att Markus upptäcker en värld utanför hans egen, (no offence you sneaky fuck, I know nothing ´bout you).

Vissa saker bör nämnas, andra inte. (B)romance, Anoviaship, och lyckorus for everyone.

"With a face of misery, I smile. It´s like psychotic love scene"

/Siira

Min första gitarr var "Göran the Gura" som jag fick av far i födelsedagspresent vid 13 års ålder. En ganska stor maskulin nylonsträngad med jävligt bra akustik. Jag hade då i nästan ett år hängt på fritidsgården och sett gangstrarna sitta och spela gitarr och charmat tjejerna med "Nothing else Matters" och "Stairway to Heaven". Jag ville kicka lika mycket ass och som den tjejtjusaren jag var så började jag också spela. 
Det lät för jävligt.

Ja, jag vet. Det är en jävla kliché att börja spela gitarr för att kunna impa på brudarna, men vad jag inte visste då är att gitarren vann mitt intresse över tjejerna.

Jag köpte en stratocasterkopia för att kunna kicka mer ass än någon jävla trubadurfjolla med nylonsträngad gitarr. Och det gjorde jag. I ensamhet.

Av mitt ångerfyllda hjärta sålde jag min andra kärlek. Det är hemskt när jag tänker tillbaka, men jag fick åtminstonde en grej tillbaka. Min första riktigt stora kärlek Wilhelmina.
Hon var gudomlighet med sina sköna former, och kunde tjuta högt när jag fingrade på henne. Ett plus var att med hon medföljde en rörförstärkare vid namn Marshall. Hon var ett förlorat barn från Hohner, en konsekvens av en natt med sin älskare Les Paul. Hon är en keeper.

Sedan har vi Maria. En dyrgrip från Jackson-familjen. En svart skönhet, med vassa drag och med ett temperament att döda. Hon är en riktigt tuffing som fått komma tillbaka nu efter min korta kärleksaffär med min blonda skönhet T...

En snabb blond liten rackare som inte ville mer efter söndagens rep, hon skrev högt efter fingrandet och bestämde sig för att hellre ta livet av sig än att låta mig röra henne mer. Stämskruv pajad, strängen av, inputjacket skrovligt, tremelloarmen med floyd rose-stallet av och mickväljarn böjd. FAN!

Men i helgen ska jag skaffa mig en kärlek i sann bemärkelse. En halvakustisk skönhet, där toner lena som kärlek skall finnas... Ooh. jag längtar..


/Siira 

Det är fan skrämmande. Det är som att jag har en on/off knapp på mig. 
Jag måste fan vara den enda i sverige som åker på spa och kommer hem risigare än någonsin. Flaskan blev min bästa kompis den kvällen, och fick återberättat att jag en minut efter huvudrätten glömt av att jag hade ätit den och blev jätteförvånad att deserten kom direkt efter förrätten.

Vi åkte hem, somnade och försov mig 45 minuter på repet kl 19.00. Typiskt. Vi körde igenom låtlistan och lyckades jamma ihop en relativt bra utfyllnadslåt. Hoppas vi kan fixa iordning den och hinna köra den på spelningen den 9:e.

Det känns som det börjar röra lite på sig nu i bandet. Folk ringer och frågar om vi kan giga, demo-låtarna är efterfrågade, och vi trivs med varandra i bandet och målsättningar som vi strävar efter är inte långt borta. Det märks på gubbarna att de blir mer och mer bekväma i sitt spelande och initiativkraften har aldrig varit större.

Vi hoppas ni som läser denna blogg fortsätter med det och följer oss i utveckling som band. Jag tror att potentialen finns här hos oss, och vi kommer att gå en ganska lång sträcka på kort tid. Det är vad jag tror.

Nu får de andra fula satarna i bandet ta och presentera sig själva.
Fuck off.

/Siira

"Let me please introduce myself. Im a man of wealth and taste..."



Jag tänkte börja med att skriva om mitt förakt mot de medelsvensson-band som försöker romantisera sig själva med något som "white trash"... Men jag tror jag skiter i det. Det är inte min stil.

Jag är Viktor. Många kallar mig Siira.

En dagdrömmare.