Min första gitarr var "Göran the Gura" som jag fick av far i födelsedagspresent vid 13 års ålder. En ganska stor maskulin nylonsträngad med jävligt bra akustik. Jag hade då i nästan ett år hängt på fritidsgården och sett gangstrarna sitta och spela gitarr och charmat tjejerna med "Nothing else Matters" och "Stairway to Heaven". Jag ville kicka lika mycket ass och som den tjejtjusaren jag var så började jag också spela. 
Det lät för jävligt.

Ja, jag vet. Det är en jävla kliché att börja spela gitarr för att kunna impa på brudarna, men vad jag inte visste då är att gitarren vann mitt intresse över tjejerna.

Jag köpte en stratocasterkopia för att kunna kicka mer ass än någon jävla trubadurfjolla med nylonsträngad gitarr. Och det gjorde jag. I ensamhet.

Av mitt ångerfyllda hjärta sålde jag min andra kärlek. Det är hemskt när jag tänker tillbaka, men jag fick åtminstonde en grej tillbaka. Min första riktigt stora kärlek Wilhelmina.
Hon var gudomlighet med sina sköna former, och kunde tjuta högt när jag fingrade på henne. Ett plus var att med hon medföljde en rörförstärkare vid namn Marshall. Hon var ett förlorat barn från Hohner, en konsekvens av en natt med sin älskare Les Paul. Hon är en keeper.

Sedan har vi Maria. En dyrgrip från Jackson-familjen. En svart skönhet, med vassa drag och med ett temperament att döda. Hon är en riktigt tuffing som fått komma tillbaka nu efter min korta kärleksaffär med min blonda skönhet T...

En snabb blond liten rackare som inte ville mer efter söndagens rep, hon skrev högt efter fingrandet och bestämde sig för att hellre ta livet av sig än att låta mig röra henne mer. Stämskruv pajad, strängen av, inputjacket skrovligt, tremelloarmen med floyd rose-stallet av och mickväljarn böjd. FAN!

Men i helgen ska jag skaffa mig en kärlek i sann bemärkelse. En halvakustisk skönhet, där toner lena som kärlek skall finnas... Ooh. jag längtar..


/Siira